Djurgårdsstaden och dess omkringliggande område är en del av vad som officiellt heter den kungliga nationalstadsparken. Sverige var det första landet i världen att stifta något liknande, men sedan dess har Finland följt efter. I Sverige omfattar nationalstadsparken Djurgården, Skeppsholmen, Kastellholmen, Stockholms sjögård, Fjäderholmarna, Ladugårdsgärdet, delar av Norra Djurgåden, Ulriksdal, Hagaparken, Brunnsviken och en del av Edsviken.
Nationalstadsparken bildades 1995, mycket tack vare ett initiativ från kung Carl XVI Gustaf. Den hette då officiellt Ekoparken, men på grund av kungens betydelse för parken användes också namnet Kungliga nationalstadsparken, vilket riksdagen år 2009 beslutade skulle vara det officiella namnet. Namnet Ekoparken valde man från början för att betona parkens ekologiska betydelse. En nationalstadspark är nämligen ett skyddat område i stadsmiljö som anses vara ett riksintresse, och som har stor betydelse för en tätorts ekologi och/eller för det nationella kulturarvet. Vad som gäller inom nationalstadsparker finns beskrivet i svensk lag, närmare bestämt i Miljöbalkens fjärde kapitel och sjunde paragraf: ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”
Finlands första nationalstadspark bildades 2001, i Tavastehus. I deras lagstiftning står skrivet att man kan inrätta nationalstadsparker för att ”bevara och vårda kultur- eller naturlandskapets skönhet eller historiska särdrag inom ett område som hör till den urbana miljön eller därtill anslutna värden i stadsbilden, sociala värden, rekreationsvärden eller andra särskilda värden”. Och det har man också gjort: redan året efter att den första finska nationalstadsparken bildades beslutade man om inrättandet av ytterligare två, och 2008 inrättades en fjärde i Hangö.
Sveriges kungliga nationalstadspark är sammanlagt 27 kvadratkilometer stor, och innehåller bland annat Europas största bestånd av massiva ekar. Parken skyddar, förutom alla former av träd och byggnader som finns inom dess gränser (som varierar från små trästugor till stora slott), dessutom flera livsformer. Ett sådant exempel är sötvattensfisken grönling, som finns i vattnen inom nationalstadsparken och som är utrotningshotad i Sverige.
Parken har dock inte bara rosats, utan har även fått kritik av vissa för att den anses hämma Stockholms tillväxt. Ett exempel på detta är då en privatperson försenade arbetet med Norra länken genom att hänvisa till lagstiftningen om nationalstadsparker för att skydda sin gräsmatta, som låg innanför parkens gräns. Man måste helt enkelt fråga sig om det inte är ett pris som det är värt att betala för att skydda Stockholms historiska miljöer och kulturlandskap.